Rekvisita sökes.

Box Box1Har fotat otroligt många kids under mina verksamma år som fotograf. En sak har varit konstant, den bruna trälådan. Den där lådan har hängt med på i princip alla sessioner med kids, oberoende av åldrar. Och vet ni vad? Det behövs inte så mycket mer för att roa en liten knodd. Glöm dyra, blinkande prylar eller värsta uttänkta manickerna. Ge dom en låda och dom är nöjda… ja, i typ tre sekunder men mera behöver jag inte för att få till en bild. Den där lådan kostade mig dessutom absolut noll. Jag hittade den ute i skogen på ett scoutläger i Svartå. Nån hade helt enkelt dumpat den mitt ute i ödemarken så jag plockade hem den utan att egentligen ha ett syfte för den, detta var innan jag ens fotade såhär yrkesmässigt. Putsade upp den och slamrade in några nya spikar och så var den good to go.

Min andra go-to-prop är Tuborg-lådan. Den är dock lite restriktiv för vissa vill inte ha bilder på sina spädisar kopplat med öl. Men jag tycker den är så fin så det är inte så himla noga vad det står på den. Älskar att den är grön dessutom. Man får hemskt fina färgkontraster av den. Den har jag köpt i Latvala i Karis för ett par år sedan och jag använder även den nästan varenda gång jag fotar i studion eller på fältet. Funkar även annars ypperligt som förvaringslåda i en redan överbelamrad pyttestudio.

Och sista fyndet är en enorm trälåda som jag köpte på loppis i Karis för en femma. Den är från Tölö sockerfabrik och jag har ingen aning om hur gammal den är men den är superanvändbar som bänk när jag fotar kidsen mot en fond i studion. Lagom låg så att ingen trillar av och slår sig, och ganska stor så att kidsen kan breda ut sig på den och man kan fota så att det i princip ser ut som golvyta. Dessutom kommer då ungarna lite högre upp när jag fotar vilket är tacksamt så att jag inte tvingas ligga ner för att få till en ok vinkel.

Det enda köpet jag faktiskt satt lite pengar på är stålkorgen från House Doctor. Köpte den på Popana i Ekenäs i höstas och jag endast använt den när jag fotat Adrian eftersom jag inte haft så många kids här på senaste tid. Men fyllde den med tyngder i bottnet och bullade upp med en fantastisk filt från H&M Home, som även den bor i studion, och fick på så sätt till ett mysigt litet bo där bebeton somnade och jag kunde flytta runt på honom relativt problemfritt. För det är ett konstant problem när det gäller att fota ungar, dom gör ju aldrig som man vill. Har haft typ 4 ungar här som faktiskt sovit sig igenom hela sessioner och då kan man göra vad man vill med dom. Med resten får man kämpa och ha tålamod. Men det är det värt. Blir ju så himla fint när det lossnar.

MattiNån som har nåt bra tips på var man kan hitta dylika prylar här i västnyland? Känner ett behov av förnyelse.

Morgonsvett.

IMG_3145Gymselfies är asigt, ändå missbrukar jag på hög nivå.

Det här var kanske årets längsta dag. Jag steg upp typ därefter fem. FEM! Förstår ni vilken jävla asig tid på dygnet det är att vakna? Det var ju inte direkt självvalt men vad gör man liksom. Dygnsrytmen är lite bananas för barnet och om en i hushållet åtminstone får sova ut så är det ju bara för den andra att stiga upp. Så jag gick upp med ungen, matade lite, tittade på 90-tals high-school-filmer på Netflix och klockan nio valde ungen att vila lite så då stack jag iväg och tränade. Ja, det är lika stört som det låter.

För några år sedan så hade jag sagt upp bekantskapen med någon som gick upp och tränade på gymmet på morgonen. Orkade ju knappt gå till köket och värma gröt innan jobbet och bara tanken på att sticka ut och jogga gjorde att jag misstänkte dylika utövare för allmän sinnessvaghet. Men sen kom jag till insikt att det är ju fasiken BÄST att träna på morgonen. Gymmen är tomma, och dagens träning är gjord innan resten av världen ens hunnit slå upp sin Västis. Bueno. För om man ska gymma så finns det fan inget värre än att vara där när resten av världen hittat dit. Jag vill inte vara social när jag tränar. Jag vill vara arg och ensam och ens tanken på att hålla på och vara klämkäck och utbyta artighetsfraser när man ligger där på en svettig matta och liiiider är totalt absurd. Träna med andra? Nä. Inte ens lite. Så eftersom mitt morgonhumör dessutom är allt annat än behagligt så kan jag slå två flugor i en smäll och tjura och träna innan nån annan måste umgås med mig. Är en mycket mer harmonisk person sen resten av kvällen.

Så det blev tjugo minuter jogg, axel-och armträning, och sen stretch. Klarade av bestyret på typ en timme och tio minuter och sen drog jag hem igen och kände mig som en normal kvinna utan aggressioner. Och det kom ingen tröttma under resten av dagen heller. Skönt att det funkar såhär just nu. Att Greken jobbar flexibelt och att jag har hittat min mojo. Bara ungen nu skulle lära sig sova som en Ahtola så skulle läget vara peachy keen jellybean.

Såsigt.

KlottHur sinnessjukt klottigt är det att göda en bebis med fast föda egentligen? Herregud, på en sekund har han lyckats peta in batat i öronen, i näsan, i håret, och över matstolen. Man kunde ju lätt tro att han inte tycker att det är gott, men tvärtom så skulle han ju äta upp skeden också om man bara höll den stilla där tillräckligt länge. Var dessutom så superhuslig att jag gjorde egen barnmat igår som jag sen fryste ner. Ja, missförstå mig fel, jag kokade lite potatis, morot, och batat, som jag sedan fryste ner. Är ju inte direkt Hans Välimäki efter det här men känns ytterst slösaktigt att köpa dom där burkarna som han inte ändå hinner äta upp på två dagar så jag gjorde nu portionsstorlekar i isformar. Råkade sig dessutom vara Iittala, den där formen, så där satt vi under lunchen och lekte Masterchef.

Efter ett par veckors matprovande så kan vi fastslå att majsvälling är asigt, alla fruktpureér huippu, gröt lite tveksamt, och sötpotatis bäst hittills. Och den här göderskan kan fastslå att burken med färdig broccoli och potatis luktade så skit att jag var tvungen att lägga ner det projektet efter en sked, luktade rysligt och vägrade tvinga barnet till dylika Fear Factor-utmaningar. Såg att Martha-förbundet ordnar en kurs här under hösten om hur man gör sin egen barnmat. Vore väl nåt att delta i. Men får se hur jag hinner med sånt. Kom ju redan ganska långt på att bara googla. Och så får man prova sig fram sen bara. Kanske vi är riktigt hardcore och testar på att mosa ärter nån dag snart. Och sen kanske vi får förflytta matandet till duschen. Jag menar, hur svårt ska det vara att bara hålla maten i munnen egentligen?

Varmluftsballong.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 18.45.53Hjälp! Har fått erbjudande om att åka iväg och flyga lite varmluftsballong om en månad. Detta skulle vara helt gratis för min del och nu står jag här och velar om jag ska våga åka. Måste nämligen bestämma mig typ… ja, NU. Skulle vara så jävla kova grej men när jag är så rysligt rädd för sånt här så står jag här med kisi i brallan och känner mig som en seppo som inte bara hoppar på denna möjlighet. Nån som flugit och kan berätta hur gälit det är?

Resa med barn – Hur gör man?

OZOm två månader ska vi packa iväg oss själva och klimpen och resa halva jorden runt. Den bäste Parkinson förstod inte bättre och valde att bosätta sig i Australien för sisådär sju år sedan och det gör ju våra spontana kaffeträffar lite smått omöjliga. Jag åkte dit själv år 2009 och sen dess har den stackars kvinnan fått flänga hitåt när vi ska ses. Men nu, nu är det dags att sticka iväg hela familjen. Eftersom hela det här moderskapet är så nytt, så faller det sig rätt naturligt att vi inte hunnit iväg på några längre äventyr ännu. Hittills har vi tagit oss till Stockholm och det gick ju helt ok. Men nu kommer ju momentet in i bilden som jag fasar mest över på hela jorden, nämligen FLYGA! Jag är nämligen frrrruktansvärt maniskt flygrädd. Får i princip hyperventliera in i en papperspåse under varje resa och detta är inte nåt som verkar bli bättre med åren.

Jag har rest väldigt mycket i mina dagar och gjort säkert över tio extremt långa flygresor men inte njutit en sekund av dessa. Och nu kommer den extra dimensionen in, d.v.s. jag ska inte bara hålla mig själv sansad, utan även en liten påg på sex månader. Så nu undrar jag om det finns någon därute som vill vara så vänlig och ge mig era BÄSTA tips för hur man reser smidigast med en bebeto. Inte bara själva flygandet utan även hur man ska packa inför detta äventyr. Vi kommer alltså att flyga till Singapore och hänga där några dagar, varefter vi sticker till Australien och skummar runt lite. Mest kommer vi ju dock att vara stationerade uppe vid Barriärrrevet i ett par veckor så när vi väl är där tror jag inte det blir någon större kris. Det är mera det praktiska jag behöver tips om.

Så, resa med spädis: Hur gör man?

Kärleksbomb.

UT1

UTUT2UT3UT4Hoho! Vi åkte igenom halva Finland under helgen för att fira dom finaste. Tommy och Maria ställde sig under ett träd och lovade varandra evig trohet och inte ett öga var torrt. En himla utmaning och fota när man själv står och kämpar mot svidande tårar. En ljuvlig tillställning på alla sätt och festen höll på till klockan FYRA på morgonen. Nu är jag förstörd och totalt sliten av allt detta firablas och vet inte hur jag riktigt ska lugna ner pulsen. Har lite för mycket på gång just nu. Så orkar inte på några större utläggningar just nu. Bilderna får säga sitt. Tack och gonatt. Kärlek till folket.

Fet kvinna.

Skärmavbild 2014-08-14 kl. 23.01.05 Skärmavbild 2014-08-14 kl. 23.01.25 Skärmavbild 2014-08-14 kl. 23.01.51 Skärmavbild 2014-08-14 kl. 23.02.27Det absolut mest intressanta kontot på Instagram just nu heter FETKVINNA. Kvinnor har skickat in sina personliga berättelser om hur de bemötts i livet p.g.a. sin övervikt. Blir så satans ARG när jag läser dom här korta hjärtskärande glimtarna ur människors liv. Om bara folk kunde lära sig att hålla käften ibland. Har själv blivit bemött av en läkare som föreslog att jag kanske skulle gå ner i vikt då jag fick mitt synbortfall. Där stod man, halvblind och allmänt förstörd och funderade på hur snabbt man kunde snöra på sig skorna och sticka iväg på länk så man inte skulle behöva vara Stevie Wonder resten av livet. Nå, det var ju sen inte så mycket fetma som det var migrän men kan ju inte säga att jag direkt njutit av att ställa mig på vågen framför en random läkare efter det.

Hela graviditeten gick jag runt och angstade över att inte gå upp så helvetes mycket i vikt eftersom jag upplever att det fan är HEMSKT att vara tjock. HEMSKT! Och då har jag ändå varit just det ända sedan tidiga tonåren, man skulle ju tro att jag vant mig. Men det gör jag inte. Trots detta så infann sig ändå nåt slags lugn sen i själen under de där nio månaderna, det blev en sån vana att stå där och stirra in i väggen en gång i månaden när vikten skulle kollas. Jag förstod ju syftet. Jag var bara en farkost för något som transporterades inom mig, och MIN kropp var inte egentligen i fokus. Därför hade jag så himla svårt att förstå varför jag sen IGEN skulle upp på vågen på efterkontrollen då ungen redan var ute. Dock fick jag aldrig några kommentarer där om min vikt som jag minsann hört att andra fått, med råge.

Kan ärligt säga att jag har bemötts helt annorlunda av min omgivning när jag varit tjock, kontra när jag varit lite smalare. Det är helt stört att du får mera respons och på dina tankar och idéer av okända människor när du inte är överdimensionerat stor. Man räknas liksom inte som en tänkande individ när man är stor. Upplever att det liksom är som om man vore lite dum i huvudet, lat, och allmänt sunkig om man är tjockare än gemene kvinna. Och jag har förundrats över detta. Och blivit lite ledsen i ögat.

Tycker faktiskt att folk ska ge fan i ”uppmuntrande tips” om promenader och salladsblad. Tror folk seriöst att det finns en tjock person i dagens västerländska samhälle som inte vet hur man ska gå ner i vikt? Tänk om man helt enkelt inte vill? Är det så himla provocerande? ”Men hälsan då! Tänk på hälsan!” Ja-a, tänk på det, du. Inte går jag heller runt till rökare och fimpar deras tobak och förklarar att de kan dö i cancer. Och att de kostar samhället pengar. Tro mig, alla tjockisar därute är ytterst medvetna om detta och inte en käft går runt och längtar efter några tips om hur de ska leva sina liv. Tvärtom så undanbedes alla förfrågningar om eventuell graviditet och alla dessa jävla magasins absurda ”var som du är”-kampanjer med intilliggande annons om hur man enklast går ner fem kilo på tre dygn.

Men som sagt, jag trivs inte med mycket övervikt på min egen ram. Främst för att jag får ont i kroppen och då fungerar inte huvudet heller som det ska. Inte mysigt med skavsår på insidan av låren, snarkningar, obefintlig möjlighet att köpa kläder från normala avdelningar där inte allting ser ut som svarta tält, och ett par knän som inte orkar bära en joggande kropp (och jogget behöver jag, själaro). Har själv funderat om det är så smart att skriva ut om mina träningsäventyr och mina målsättningar ifall det sen triggar folk till mera sånt här tjockisförakt. Men kom sen fram till att detta är ändå min blogg, och mitt liv, och jag vill röra på mig och gör det ganska mycket så det känns märkligt att lämna bort den resan. Men det betyder INTE att jag har problem med hur andra väljer att leva sina liv. Och det tycker jag faktiskt att andra människor också ska skita i att göra. Läs dom där rutorna där uppe och gå in på kontot. Tänk efter och välj nästa gång att säga ifrån om ni råkar ut för dylikt scenario. Finns så mycket att fundera på här i världen. Man ska inte behöva gå runt och tvingas må dåligt över folks jävla illvilja och faktiska elakhet. Förstår mig inte på människor.